Ansikten.

Hur såg dom ut, de som offrades av de förcolumbianska religionerna? Som dansade, i skydd av sina målade masker i Afrika, på Sri Lanka, i Indien och på Indonesiens öar. Man har ofta undrat. Och sällan, eller aldrig, fått något svar. Det finns naturligtvis bilder, målade av okupationsarmeernas präster, som tydligen fick något slags artistisk utbildning, troligen avsedd att beskriva de ogudaktigas elände innan de drabbades av en, förslagsvis, europeisk religiös befrielse. Man ser på maskernas uttryck att befrielsen var smärtsam. Den mask jag nu beskriver kommer från de jagade befolkningarna i Andernas berg. Ögonen stirrar, deras munnar har stelnat i ett rovdjursgrin. Huggtänderna lyser. Är det av skräck, eller är de avbildade redan bortom all skräck? Vem har ett svar? Vem önskar ett svar? Har de tysta kulturerna någonsin erbjudit några svar, någon förklaring? Sri Lankas dansmasker är inte heller av det gladlynta slaget. Ögonen stirrar stelt. Tänderna behöver god och troligen dyr tandvård. För vem dansade man, och för vad? Berättelser saknas, som vanligt, och historien tiger. De afrikanska dansmaskerna verkar möjligen något gladare. Man dansade tydligen med någon, för någon. Man dansade, förhoppningsvis, utan rädsla, utan ångest för ett smärtsamt och obevekligt slut. Kan man väl hoppas. Men jag vågar nog inte riktigt tro. De stirrande ögonen berättar en annan historia.

 

 

Kommentera