Är det så här vi ska ha det!?

En gång, och det är längesen, var det mesta frid. Min brorsa sålde en  minderårig gädda till ett militärmanoverkök i ett vårligt nittonhundrafemtiotal. Han fick en vänlig summa för den vårmagra firren, och de inkallade familjefäderna fick, kanske, ett slags familjeliv på köpet, med gäddan, brorsan och hans nyrika fikastund på kafee´t i Gurra. Sedan startade strax det nya efterkrigslivet, med ännu osedda hot och ännu knappt upptäckta möjligheter. Vi förstog nog inte riktigt. Det ryska rike som sett sett sin befolkning descimeras av in/ och utländska marodörer sköt nu ner svenska plan med, troligen, oönskad utrustning.Det var inte längre frid, men nästan. Vi trodde ännu inte att det var så här det skulle bli. Men så blev det. Numera når mörkret sådan svärta att sjuttonåriga servitriser inte längre kommer hem efter dagens serverande. Detta känns tydligen svårt för dem som trodde på en ljusnande framtid. Och hårda hamnarbetare börjar prata om behovet av dödsstraff som  en metod att få lugn där lagen bara erbjudit oro.

Vi börjar kanske förstå nu. En ny tid har kommit. Gamla, vänliga lagar hänger inte riktigt med. Vi, gamla hamnjobbare, vill inte se tjejer misshandlade till oigenkännlighet. Vi anser att de har rätt till ett liv, ett långt liv. Vi vill nog, innan vi går in i mörkret, att de som brukar våld mot dessa våra minsta, ska förhindras att upprepa bravaden. Vi vill gärna att våra servitrisers liv ska vara okränkbara. Och att den som kränkt ska ha gjort det för den enda och sista gången. För det kan väl inte vara acceptabelt att en våldsverkare ska överleva sitt offer och nå frihet och liv efter tio/tjugo år?

Kommentera