Båtar för en sista sjötransport.

Karons båt va´!? Ja, han kallas ju Charon också… E´de´jiddisch, eller kan de´va´Hebreiska? Jag vet inte, jag var nog frånvarande på den lektionen. Jag var nog frånvarande ganska ofta, eftersom min hårdhänte pedagog ofta undrade om jag gick sovande genom livet. Nä, jag gjorde inte det, hur vet jag att jag inte sov? Jo, man sover inte ostraffat i en paddelkanot! Man kan inte heller sova särskilt bra när man ror en Vänersnipa över Byfjorden. Se där ett kärvt svar åt Karon/Charon. Elleråt min magister. Och efter att jag studerat skrifterna har jag förstått att jag, till övermått,(en biblisk måttenhet) (som varje varje folkskoleunge har blivit plågade med, på gränsen till  pedagogmobning. )             Som Du ser, min käre unge vän,( min magister uttryckte sej så här, lite klibbigt), och sen klippte han till, vanligen med något som dom andra grabbarna beskrev som en lurig högerkrok, själv visste man ju ingenting där man låg avsomnad mellan bänkraderna. Ja, Ni ser ju själva! Antikens berättelser, Gudar, Gudinnor, tvivelaktiga gudar som den lurige Pan ( vars klapprande hovar fortfarande kan höras, alldeles utan Svenska Statens hörselassistans), och försök inte få mej att tro att det förmodligen var en avsigkommen get eller en ömhetsönskande fåraherde. JaJO, Du som har synpunkter på ensamma fåraherdars liv bland får, bör kanske minnas att Gudarna, de grekiska gudarna,  ännu, efter alla dessa tusen år, har ett gott öga till de ensamma , gudomliga fåraherdarna. Om Du tvekar, om Du undrar, lägg de luriga avhandlingarna åt sidan, och försök att se de kala, stormsvepta bergen i storgrekland, i vintermörker, i vinterkyla, långt från festerna i Sybaris, långt från Rom, och ännu längre från de förrymda påvarna i Avignon. Då kanske även Du skulle önska närhet med ett varmt får? Nu har jag förvillat mej igen, jag hamnar lätt i det frestande samröret med det gamla Greklands gudar, långt innan nutidens monetära kriser, men med ungefär samma politiska oro som under antiken.                              Fast Karon och hans båt var nog redan halvruttna när de större och mera kända gudarna gick på pumpen och fann att deras makt sedan länge hade drunknat bland poeter, engelska lorder och grekiska skeppsredare med smak för filmstjärnor, operadivor och presidentänkor. Jaha, dethär liknar ju en personlig bankrutt. Min personliga skribentbankrutt. Jo, Just det. Det enda som tröstar mej, är att jag såg Byfjordensstränder innan Thordens Varv, Byfjordsbroarna och de vita sommarvillorna på Bohusläns vackraste berg hade skämt ut sej. Jag såg de små bryggorna utåt Kasen, jag såg de små bryggorna utåt Gustavsberg. Och jag minns ännu, efter sextio år, fasan av att kollidera med skolans mest skräckinjagande lärarinna på den smala stigen ut mot Byfjordens badstränder. Hon var en grekisk gudinna, klädd i hämndens svärta, men hon lyfte upp mej på min cykel med en vänlig kram, och sedan dess står jag med de bästa fötter på min svenska hemjord tillsammans med Greklands och Bohusläns antika gudar.  Och den gamla svenska skolans Gudinnor.

 

 

 

 

Kommentera