Bohuslän!

Kan man utnämna någon tid till den viktigaste? Kan man utnämna något landskap till sitt livs viktigaste? Kan man minnas något som absolut inte får glömmas? Jodå! Man både kan och vill! Jag minns, med förtjusning, Kasen, före Gustav B. Thordens varv. Där låg pinnvedsbryggor, små lådor för nät och redskap och utanför ekor, jullar och en och annan snipa, mest av den orustska sorten.

Konstnären och författaren E. Taube skrev, beskrev och seglade sin snipa bland släkt, vänner och andra känningar, medan jag strävade med multiplikationstabeller på Söderskolan i Uddevalla. Längst in i inre hamnen, inte långt från kyrkan där vi sjöng ”Herre signe Du och råde”vid sommarlovens ljuva juni, låg, märkligt nog, mahogany racerbåtar från Rivavarvet i norditalien! Är inte detta märkligt!? Långt utanför låg Skeppsviken, där små pojkar badade och blev kärleksfullt kramade av runda och mogna kvinnor i bäckeböljabaddräkter… Kan man börja sitt liv som blivande man på ett mjukare, varmare och mera inspirerande sätt!? Nääe!, säjer jag, och blir nästan tårögd.  Varför finns inte längre mogna kvinnor i bäckeböljabaddräkter som vill krama små kramlängtande gossar?Varför, i Herrans Schartauanska namn får inte nutidens unga män denna blöta, varma introduktion i vuxenlivet? Gives en bättre start? Bohuslän! Uddevalla!! Söderskolan!!! Du/Ni är en ständig längtan efter salta bad, hopptornet vid Hästepallarna och kanotklubben strax öster om. Och bäckeböljakvinnor.

Och Havsten! Den såg jag från köksföntret! Ibland som en grå skugga, ibland som en svart kontur. Och nedanför gick tågen till Göteborg och till resten av världen förbi. Igår blev jag en återvändare. Till Bohuslän, till bohusbergen, till de rullande bohusbergen. Och jag tyckte nog, från min Värmdöhorisont, att man borde anställa en tjänsteman(eller kvinna) som vägrar tillåta vita jättevillor på de havsnära bergen, som ger nästan gratis bryggplatser åt jullar, snipor och rundgattingar. Jag lovar, med det lilla samvete som återstår, att segla till Bohuslän i jullen, och avnjuta de grunda kilarna och de djupa utsidesklipporna åt mina nattlägen. Med en julle eller en snipa behöver man inte någon marina, om ni ursäktar. Inte ens för oss som seglat med bomullssegel och seglat med handgjorda skrov av furu eller oljad ek. Vi har, som man numera säjer, snöat in på något som numera tillhör en museal forntid. Jo. Jovisst. Men vi lever fortfarande, och denna välsignade forntid lever fortfarande i oss alla. Åtminstone en liten stund, ännu.

Kommentera