Efteråt.

Vi är framme nu. Var vi är, är för ögonblicket osäkert. Men vi har tänkt mycket och funderat. Och här står vi, kanske för första gången, tillsammans, med resten av en tänkande och funderande världsbefolkning. Det är mycket märkligt, alltihop. Inte hade vi trott att vi i denna svävande fråga, svävar tillsammans, med så många andra tänkande och frågande. Och det har hållit på länge, detta undrande, detta frågande. Världsreligionerna har knåpat med sina svar, och ensamma, kvarlämnade, har sökt svar, både för egen och någon annans räkning. Någon sjöng om gator av guld och om himmelska evigheter. Andra om ständigt unga jungfrur. Jungfrur? Jovisst. Men jag tänker hellre på doftande vedhuggning eller ett solvarmt badberg som doftar av salta hav. Och kanske tång. En sökande och undrande mänsklighet låter sej nog inte luras av jungfrur och gator av guld… Nä! Vi låter inte lura oss! Men när vi tänker på Efteråt, tänker vi ofta på hav. Märkligt, eller hur?!  Njaä. Egyptens gravar är fyllda av små och stora skepp, tydligen avsedda för en längre resa än den man redan gjort runt Afrika. Men egyptiska gravar är inte fyllda av sjömän utan av bönder som slitit med översvämningar och påtvungen stenhuggning. Men dom hade iallafall utsikt över floden. Gravplatserna i Mindanau´s berg ser inte något hav, inte något vatten, men gravarna har ändå båtar som tankegods. Vi tänker så länge vi har oss, så bra vi kan.  Faktor Eriksson´s barn ville göra något extra med hans gravplats i Vännäs, eller var den nu låg. Dom tänkte sej vita snäckskal från ett ishav dom aldrig sett. Ett tjockt lager. Jag plockade vita snäckskal av samma sort som ett välkänt oljebolag visar upp sej med, hela sommar´n -46.  Snäckstränderna runt Uddevalla hemsöktes och tömdes, och de vita resterna av ishavet breddes ut över faktorns grav. I slutet av september kom besked att nu var det klart! Det blev alltså ingen båt den här gången, men åtminstone snäckor från ett hav. Efteråt blev väl lite eljest.

Kommentera