En nästan sann berättelse från en insjö.

Mitt land, och Ditt land, har fler sjöar än de flesta andra länder. Denna omständighet kan man , ibland, känna sig lite stolt över. Fast det har man ingen större anledning till. OK?  Det har bara blivit så.  I dessa sjöar har befolkningen hämtat vatten i, fiskat i och ibland drunknat i.  Det har bara blivit så. I sjöarna låg det öar. Och på dessa öar kunde det ibland bo en liten gubbe eller nån liten tant. På en del öar bodde det en liten gubbe och en liten tant, på samma gång. I ett litet hus. Såvitt jag har mig bekant låg en ö i en sjö i en mycket stor skog, där det bodde en man med ett intresse. Han längtade.  Och man undrar genast varför han inte sålde huset, gick ner till bryggan, hoppade i båten och rodde in till land. Där hade han kunnat ta bussen till sta´n och tåget till en bra hamn och gått ombord på en båt som gick till New York. Men det gjorde han inte. Men det var dit han längtade. Han satt i sitt hus på ön och längtade medan åren gick, och vintrarna, och somrarna. En vacker dag dog han. Ja vacker och vacker, men dog det gjorde han. Framåt hösten blev det auktion. Han hade en stol, ett bord och ett lerfat som det stog ”Vimmerby” i botten på. Och en träsked. Och detta var ju inte mycket för släkten att glädjas åt. Dessutom var huset fullt av kartor över New York. Och över samtliga tunnelbanestationer. Och tidtabeller.  Mest tummad var linjen utåt Long Island. Sidorna var fulla med fiskfjäll, som såg ut att höra hemma på nån abborre, och hela tabellen luktade insjö, svensk insjö.  Det där sista är nog ganska viktigt. Han luktade nog själv abborre och var väl egentligen rätt nöjd med sin insjö och sin insjöö. Dessutom låg hans sjö och hans ö i ett landskap som är väl känt för sin sparsamhet och sin snålhet i synnerhet. Alltså bör vi inte förvånas över att vår man inte slösade pengar på en resa till New York och Long Island. Han nöjde sig med att beställa nya tidtabeller. Samt märkligt nog en karta över Minnesota, men till detta inköp lämnade han ingen förklaring.

 

 

Comments

    1. Signar N Bengtson

      Ja! Man rör på sej, fortfarande. Jag började i en tid med segelkanoter, svarta fraktskutor och svartklädda tanter, och befinner mej nu, efter lånvarigt tjat från en lång son, i ett slags nutid. Jag förstår ingenting längre, svarta skutor var lättare. Men tack ändå för Din vänliga uppmuntran!

        1. Signar N Bengtson

          Vicket snöre? Va´de´de´vi hitta ve´Tjvärån? p. PS. tack för all hjälp! p. igen.

    1. Signar N Bengtson

      Pia H.! Om Du inte passar Dej väldigt noga, så får Du läsa om hemska saker i Röbäck… hälsn. Signar.

  1. Eva-lotta Vives

    Läste en gång en liknande historia. Denna utspelade sig i Paris.I en halvrutten pråm vid Seine, mitt i den brusande staden,bodde en man i många år. Pråmen lämnade, så vitt man vet, aldrig kaj. När den gamle och inte så lite luggslitne mannen dog,fann man kajutan full av sjökort över alla världens hav med rutter och logganteckningar som OM…men det blev aldrig av att kasta loss.
    Båda berättelserna ger Hopp om mänsklighetens enorma förmåga till såväl anpassning som storslaget fantasiliv. Min är dessutom sann!
    Signar:Din blogg kommer att få MÅNGA följare; go for it!!!

    1. Signar N Bengtson

      Eva-L! Vi är nog många som inte kommer sej för med att kasta loss, och jag menar inte Dej! Signar.

Kommentera