Evert

Dethär måste bli kort, blir det långt, blir det alldeles för långt. Egentligen är det enkelt, kanske lite rörande enkelt. Vi här uppe i Norden har ju våra drömmar, våra föreställningar, våra somrar. Utan dessa somrar och dessa drömmar skulle vi aldrig orka med våra vintrar,utan hade för längesedan flyttat vårt vinterliv till Frankrike eller något annat drömland söderut. Dethär måste alltså bli kort. Ni minns väl Evert?!  Han sköt en mås på Vinga i sin grönaste ungdom och berättade resten av sitt liv om Roslagens famn och om blommande öar och om flickor, armar och barmar. Och allt detta kan varje mogen mansperson skriva och berätta om, men inte så bra. Strindberg försökte, men tyckte nog inte, tillräckligt mycket, om flickor, bomullsklänningar och solblekt hår, och tycker man inte om, då blir det som skit med tyckandet. Zorn tyckte nog också om, men mest om runda rumpor, och nybruna flickor är nog lite mer och något annat än rosa Zornrumpor. Albert Engström talade inte så mycket om flickor, fast han nog gärna ville. Han kände sig nog mera hemma med tobaksdreglande gubbar än med flickor i bomullsklänningar. Evert däremot hade från tidiga pojkår varit nära till flickor som doftade lite nysvettigt och lite nymjölkat, och denna doft, finns inte på flaska och kan inte heller köpas i butik. Och om Du, broder, känner Dig misslyckad, oönskad, oälskad, ägna då resten av Ditt liv åt flickor i bomullsklänningar, så ska Du få se på Fan! Du måste naturligtvis närma Dig Ditt nya liv med ödmjukhet, och Du bör, innan Du gjort bort Dig fullständigt, sjunga in samtliga av Taubens sånger, utan att bläddra i sångböckerna, Du bör inte heller uppträda stöddigt mot medlemmar ur journalistkåren, ty det brukar komma surt efter. Och det som kommer surt efter blir ofta väldigt surt! Vi har alltså, Du och jag, sjungit om blommande öar, barmar, rodnande kinder, och doftande hår. Allt detta är, naturligtvis, mer än man kan hoppas på och av  i sitt liv. Men man kan ju försöka. Varför inte börja, i all enkelhet, med Astrid Lindgrens ”Saltkråkan”. Klarar Du detta, kan Du ju, med största ödmjukhet, fråga någon vänlig dam om ett till intet förpliktigande lunchsamtal på en välkänd restaurant i Karlshamn. Go Man Go!

Kommentera