Finns det nåt besjälat nånstans?

De som, med stor känsla och inlevelse,  tror att döda ting och andra enkla varelser har liv och själ, är oftast barn, ibland kvinnor, men mera sällan män. Barn kan gå väldigt långt för att rädda en förtvivlad skalbagge. Kvinnor minns alltför sällan vad Gertrud Stein skrev om pojkar som, som alltför ofta, växer upp till män, och som därför, alltför ofta, räddar män som ser lessna ut. Medan män i samma situation dunkar en vilsen medbroder i ryggen, ber den vilsne skärpa sej och överlämnar en generös femhundring till öl, vin och någon vänlig servitris.  Och detta kraftfulla manliga stödjandet börjar tidigt. En mig närstående yngling, tillfälligt boende på Myran, Vännäs, Norrlann, Världen, Universum, hittade en nödlandad gökunge som han genast ville ge en trygg och välnärd framtid. Han drog igång med käk som han lånat från sin moster (havregryn), samt en öl, klass 1, av sin törstige morbror. Men,( som alltid detta men), gökungen vägrade. Det kan ha berott på havregrynen, det kan ha varit den ovana alkoholstyrkan i bryggeriets klass 1. Jag har redan sagt att ungen vägrade, och det gjorde den. Gökungar vet sällan sitt eget bästa. Det blev natt och morron på den yttersta dagen. Den dagen blev stilla och ljust blå som den alltid blir på Myranmornar när någon har nödlandat. Det vart begravning bakom hönshuset där det var lättgrävt. Ja, denna påstått besjälade gökunge började sin dag vid liv, kanske inte i besittning av själ, men vid liv. Men på grund av sin egen tjurskalliga ovilja vid havregryna och det fördärvliga ölet, blev dess gökliv till en kort berättelse från heden ovanför Vindelälven en blå morron dagen efter. Den själfulle hjälparen kände sig manligt misslyckad och tog cykeln neråt älven för att döva sorgen. Där fann han nog ingen tröst, tyvärr, men flottningsbåten behövde ösas och den hade väl också en själ.

Kommentera