Gränsproblem

Det var lite krångligt förr. För förr gällde det att veta vad man inte kunde göra, och vad man kunde. Det fanns saker man gjorde, och det fanns saker man inte gjorde. Och det man inte borde, borde man varken göra i Montevideo eller i Eslöv. För att ta´några aktuella exempel. Nu undrar naturligtvis Du och möjligen även Ni, som alla tre härstammar, i rakt nedstigande led från en skogsbonde i  Trehörningsbäck, vilket betyder att åtminstone två av Er kan göra vissa anspråk uppåt Vebomark. Ja, det där med tillhörighet är lite krångligt, man vet inte riktigt, men nog borde , nog skulle, och liknande tankar hålla många vakna under tidiga vårnätter.  Och Du, arma männska, som utan egen förskyllan hamnat utåt Huddinge, vet Dig naturligtvis ingen levande råd. Och jag förstår Dej, sedan jag vid upprepade tillfällen råkat i blodigt handgemäng med hemmasöner och snarstuckna bonndrängar i de byar man blivit inbjuden på kaffe av någon ung dam vars föräldrar var på lagårdsauktion nånstans. Sådant sätter sina spår och man har ofta känningar härovar vid kylig väderlek. Bönemöten däremot, hindrades man aldrig från att besöka ty det fanns,vid denna avlägsna tid, väckelsepredikanter som kunde riva av Stockholmsområdets telefonkataloger, både ettan och tvåan. Och med såna Herrans tjänare i närheten var det aldrig tal om kanske när det gällde slagsmål. Skulle Du? Skulle Ni? Nä, jag trodde väl det. Annars fick man tänka sig för innan man passerade gränsen till nästa by. Ni börjar att fatta nu va´?  Gränser fanns då, och finns fortfarande. Inte så särskilt drastiskt mellan samhällen, stadsdelar och byar. Men mellan människor. Och detta är värre än mellan utsocknes och insocknes bonddrängar. Jo. När danska kungar började känna sej rastlösa framåt vårkanten och började marchera uppåt Västergötland i juni´s ljusa grönska, då vara det kungar som slogs, och inte bonndrängar. Kungarna hamnade väl sällan i den väschötska bondejorden, men det gjorde deras inhyrda soldater. Och i Västergötlands bondejord hamnade fler av Danmarks inhyrda bonddrängar, än man har lust att tänka på. Men det är detta vi måste tänka på!  Det var så här det började! I det man i missionshusen kallade det heliga landet. Det hände när skepp från Spanien och Portugal ankrade utanför Indianiens öar och när påvens tempelherrar spred den enda , sanna läran i Palestina. Uppräkningen blir lång, och blir ständigt längre. Vi är nog ganska många som gärna skulle ha nöjt sig med bonndrängarna i Svedjan och Mårtensboda.

Comments

    1. Signar N Bengtson

      JA, TYVÄRR, MEN EFTERSOM DET BÖRJAR NÅNSTANS, BORDE DET VÄL TA´SLUT NÅNSTANS, KAN MAN VÄL HOPPAS. SNB.

Kommentera