Hamnmästarn´s Torrdass.

Det var i en ostkusthamn, och det var, ungefär, under samma oförglömliga sommar som Kungl. Segelsällskapet jubilerade. För vad, har jag glömt. Men Du kanske minns? Och skulle Du inte, så var det iallafall en vacker sommar. Ångfartyget Solö gjorde dagliga turer med ölandsturister som nyss hade sagt ajö till Danny Kaye i New York. Men Ni kanske inte minns honom heller. Trevlig kille, kunde både sjunga och dansa samtidigt och hade nyss lärt sig allt om svenska köttbullar av en blond dam från Öland. OK. Detta är längesedan och man behöver ju inte komma ihåg allt, inte ens Danny K. OK! Den här hamnen var denna ljuva sommar fylld till brädden av båtar som tydligen var på väg nånstans, kanske till jubileét i Sandhamn. Jag vet inte, men jag tror. Båtarna var stora, konstruerade av berömda konstruktörer och hade , förmodligen, även nån toalett ombord. Kalmarsund låg nästan spegelblank och speglade sej i Hondurasmahognyn. Folket ombord hade ännu inte sett några seglarkläder för seglare utan ståtade med blåställ och islandströjor, inköpta i en bod i Degerhamn. Och Kalmarsund låg alltså spegelblank eller iallafall nästan. Kan Du se det framför Dej? Kan Du föreställa Dej? Det var ju ganska längesen… Du var nog inte ens född. Nå. Just denna sommar befann sig hamnens hamnmästare i kris. Han hade satt ut två torrdass uppi backen och hotade de gästande båtägarna med polis om de försökte nyttja sina båttoaletter. En god tanke, man vill bara applådera, för hamnen var liten, trång och, som sagts ovan, full av gästande båtar. Och, som goda och ansvarskännande båtägare, stog samtliga , med korslagda ben, i hamnmästarns köer. Så långt var allt frid. Men sedan kom hamnmästar´n på att han behövde inkomster för att kunna betala allt toapapper som gick åt, så han satte upp en automat för enkronor på varje dörr. Detta var ett dråpslag för det fria och rörliga båtlivet! Besättningarna gick ständigt omkring och skramlade med sina enkronor. Det vill säja dom som hade, och för båtar med stora besättningar blev enkronor snabbt en bristvara. Enkronor blev väldigt snabbt värda sin vikt i guld, åtminstone i närheten av torrdassen. Ni förstår, va´! Denna, vanligen så trevliga hamn, blev efter några dagar ett tillhåll för beräknande riskkapitalister i enkronasbranchen. Hamnmästar´n fick ha följe av kraftfulla ölänningar varje gång det var dags för automattömning. En idyll, en bagatell, tycker kanske Du som överlevt det historiska kaoset utanför toaletterna på Wasamuseet. Och där kunde man verkligen tala om katastrof. I vår hamn var det fortfarande, jämförelsevis, relativt lugnt. Kriget om enkronorna kulminerade en mycket tidig morron, med att den erkänt morrontidiga Konstnären fick se vår hamnmästare med skottkärra av äldre modell samt medförande två fulla tunnor med starkt doftande innehåll. Hamnmästar´n gick ut på den mellersta kajen och tömde, med van hand, de bägge tunnorna i hamnbassängen. Konstnären, som själv lidit svårt ekonomiskt avbräck av enkronasbesöken, hotade nu vår hamnmästare med att berätta allt för de numera utfattiga seglarna i hamnen. Hamnmästar´n förstog vinken, fast den var fin och lovade att avlägsna de förhatliga automaterna. Hamnfriden var räddad, tror väl Ni, Nä, inte riktigt. Det doftade, av vissa skäl, fortfarande starkt från hamnbassängen. Hamnmästarn ställde fortfarande in nytömda tunnor på sina torrdass varje morron och de Kungliga Seglarna lämnade hamnen, en efter en, under ivriga samtal om de utmärkta torrtoorna i Sandhamn.

Kommentera