Havet.

En liten självdeklaration. Eller iallafall ett försök till en förklaring. Jo, så här är det. I ungdomens vår seglade man, utan betänkande, runt Sverige i en mindre segelkanot. Det var ju sommar och kanoten var gammal och billig. Vinden var, om jag minns rätt, svag på morronen men ilsknade till neråt Tistlarna. Sjökortet var inte åtkomligt och då och då rusade lurviga stenblock förbi under båten. Båten och jag tog natthamnar där det gick att komma in. Det fick bli vid en ledig brygga eller kaj för ankaret var inte heller åtkomligt. obegripligt så här femti år efteråt. Troligen kunde jag inte ens segla… Och hur ska man egentligen ursäkta sin aningslöshet, så här efteråt? Märkligt nog gick allt väl. Kanske allt för bra, för sedan dess har Havet, allt oftare börjat visa tänderna. Man har, även inomskärs, fått påminnelser om sin begränsade förmåga. Nå, det finns ju ursäkter. Jag växte upp vid små sjöar, gömda i läande skogar, bland höga berg. Däruppe, på tryggt avstånd från Havet, gömde sig andra sjömän, som fått nog. De berättade om is i riggen, om det öronbedövande vrålet i vant och stag och om kulsprutesmattret från segel som blåste sönder. De berättade också om det gröna dånet då grov sjö hann ifatt och fyllde däcken och om svarta nätter i snöstorm med blöta kläder. Sedan fick de till slut nog och började gå i kanalfart och seglade på Vänern istället för på värmen. Men även på Vänern och på Göta älv var Havet närvarande och oroade ständigt. De som överlevt och ville fortsätta med det flyttade in på en strand vid en sjö, där skogen susade och man kunde föra samtal utan att höja rösten. Märkligt nog drunknade många oceanseglare i sin skogssjö, i sin å, vid sin egen strand.Om man vore en antik grek, och lite övertroende, skulle man kanske påstå att havet tydligen hunnit ifatt , även vid en mindre sjö. Så kan man nog tänka och tro vid grekernas antika hav, men jag har svårt att låta bli ett morronbad och en mindre, strandnära segeltur. Havet ligger ju ibland i blått, med en lagom bris och då är jag gärna med på ett hörn, om Havet ursäktar.  Troligen, för jag tror gärna, ger Havet fan i vilket.  Jag har alltså ännu inte gömt mej vid någon skogssjö, utan letar ständigt efter en ny och lagom segelkanot. Du råkar väl inte ha en C-kanot från 1956 till salu?

Kommentera