Hjalmar och Hilda.

Dethär handlar om Västergötland. Ett äldre landskap från förr. Ganska mycket förr förresten, från en tid då det fortfarande låg rödmålade stugor i backarna, och då väschöttarnas snålhet var långt snålare än  den snålaste smålänning. Du tror det väl inte, men så låg det till! En Smålänning frågar: Va´kostar de´? Vilket för oss skansadvokater är liktydigt med att han kan tänka sig att spendera. En Väschötte av den gamla, hårda skolan frågar: Kostar de´nått? Vilket betyder att han inte tänker lägga ut ett öre. Du är med?! Du förstår?? Vad jag egentligen ville, var att få Dig att förstå de forna röda stugornas folk. Och detta gäller även Hjalmar och Hilda. Du måste försöka förstå dom! Dom bodde en bit upp i backen. Hjalmar högg ved och staplade noggrant. Eller ”klovade, som Hjalmar sa´.Regnet skulle ju rinna av. Det är noga med såntdär. Hilda kokte kaffe. Hilda och Hjalmar var syskon och hade fått överta´stugan efter föräldrarna. Dom hade fått överta´potatislandet också, och ett litet enhåls torrdass med utsikt över landsvägen nedanför. Dom hade det bra. Hjalmar pratade lite konstigt också, han sa´”kanvetta!” efter varje mening. Och det gör man inte i Småland. Nå! Hjalmar hade dött en höst, förmodligen efter en överdos av vedhuggning. Hilda hade det ensamt, men fortsatte med sitt kaffe. Som varje vettig väschötte gick hon till sitt dass varje morron. Precis som varje vettig väschötte, har vi redan sagt. Eller hur?! Men en morron gick det snett. Hilda hade bråttom och smällde igen dassdörra. Dethär var ett gammalt dass och en gammal dassdörr, den gick i baklås. Det finns väl inget lås på en gammal dassdörr, påpekar väl Du. Nä, det gjorde det inte, men dörrn kunde låsas utifrån med en liten brädbit med en spik igenom, den gjorde ett halvvarv när det smällde, och sen var det låst. Utifrån. Den här morronen hade det redan hunnit bli vinter. Det var kallt och vinden ven genom springorna i dasset. Det drog och var kallt. Hilda frös naturligtvis men ville inte störa grannskapet med skrik. Hon frös hellre.  Så småningom började Hilda ropa, men ingen kom, jo, det gjorde det, men då var det så dags. Förre segelmakaren Kalle Bengtsson hade varit i sta´n och tyckte sej höra ljud uppifrån Hildas. När han fått upp dörrn var Hilda inte talbar och innan ambulansen blivit påringd och anländ var Hilda inte längre intresserad av kaffe och dassbesök. Och därmed blev det ett bebott hus mindre i Västergötland.

Kommentera