Hur skrev man egentligen!?

Vi som vuxit upp med timmerkojor, flottare med färg, d.v.s. såna yngre män som inte kunde simma, iallafall inte i Vindelälvens isvatten. Ok. Vi som vuxit upp med längtande vekhet i sotiga bröst, långt från stadshotellet i Holmsund, och alla andra stadshotell som förmedlade heta dansnätter åt heta dansörer från avlägsna byar uppåt fjällkanterna, ( den som aningslöst ta´r in på hotell på en dansafton i Kalix ska inte räkna med en ostörd sömn. Man bör nog inte räkna någon sömn alls. Ty dansen virvlar med stampande fötter. Och efter dansen kommer de stönande ljuden från rummen,(hur orkar dom?) Själv stapplar man ut, yrvaken, osövd, innan rimfrosten tinat neråt älvkanten. Man dansar däruppe i norr! Och i bilen utåt Storön tänker man på Dan Andersson, medan bilen morrar utåt Påläng.Man undrar, är detta Sverige? Vattnet har dragit sej ut, gamla sjöbodgrunder är sedan länge akterseglade, båtar som väntar för länge, kommer aldrig mer ut på några fisken. Mitt i allt detta har vi de Norrlännska Diktarna. Bort längtande vekhet och detdär, och omkring tiggarn från Loussa satt allt folket i en ring… Jo, allt är redan ganska längesen. Och vid lägerelden hördes deras sång. När satt vi,Du, senast vid en lägereld? En bohusländsk författare skrev en bok om lägereldar som hette ”Lägereldar längesen”, lite kryptiskt kanske, men allt är ju, numera, längesen. Och när allting blivit tillräckligt längesen tog norrlannsförfattarna tåget till Stockholm och högläste  egna dikter på de litterära restaurangerna. ” Långt åt Hälvitte, långt bort i Väla” skrev man, sen tog man en vinglig taxi utåt Värmdö ” drar ja mitt bälgspel”, och vid gottkiosken längst in i viken vid kyrkan, ”för värken i själa”, och i väntan på bussen mot Tynningö,” långt åt hälvitte, långt bort i väla”! De´va´norrlanns bidrag till världslitteraturen. Och det gjorde dom bra. Jo! Och jag vet vad jag talar om, för jag hör dit!.

Kommentera