Jag går i tusen tankar…

Orden, uttrycken, är av gammalt datum, från våra far och morföräldrars tid. Kan man fortfarande läsa sånt? Förstå?? Ta´in??? Hur dom talade, hur dom tänkte, vet vi nog inte. Men vi kan ju leta bland skrifterna, på raspande sjuttiåttor, i dagböcker och gulnade sidor i sedan länge oläsbara romaner… Jo! Känslor från förr är vanligen kortlivade, är, sedan länge, obegripliga. ”Jag går i tusen tankar, och älskar den jag ej kan få” skrev Evert Taube efter sitt påtvingade uppbrott från en norrlännska med ögon som den närsynta blicken från en engelsk hammerless.  Och den blicken vill man ogärna se i vitögat. Nå! Detta gäller ju ord från förr och inte den närsynta blicken från en dubbelbössa. Nå! Igen!! I Everts barndom sjöng man mer än gärna om smäktande blickar från både ljusblå och mörka ögon, och man hade ett beundransvärt överseende med de dofter som även eleganta damer av fin familj spred. Och detta accepterades även villigt av de mycket unga män vars känsliga näsor noterade varje skiftning i dessa dofter. Om Du förstår mej, så tiger Du. Om då, under denna förflutna tid, Du, eller jag, hade dessa doftande damer på nära håll, förvånades vi icke, och inte heller bad vi damen uppsöka någon badanstalt. Nä, alla doftade! Även små luktkänsliga gossar. OK! Det är nu dags att lämna ämnet. Vi närmar oss något annat och inte särskilt väldoftande. Allting var ganska instängt, slutet, omöjligt. Det fanns små möjligheter att lämna ett äktenskap som släkten godkänt, och som ansågs viktigt för affärerna. Men man mådde inte bättre för det. Det var här man gick i tusen tankar, och vanligen älskade någon man inte kunde få. Så var det. Så låg det till. Sen gick man där i sina tusen tankar och sjöng Taube. Om det hjälpte? Nä, men om man hade en vacker baryton kunde man sjunga frikyrkliga sånger i något missionshus och krama orgelspelerskan bakom orgeln. Jag vill minnas att hon hette Ulla.

 

Kommentera