Missionshusvaktmästare flyttar ofta…

Varför har jag talat så länge om Norrlann? Det finns ju annat att tala om, läckande skogshuggarekor i väsjöttasjöarna, Byfjordens entreprenörer och prinsessbegravning på Bali. Alltihop bör nog berättas. Och vill ni få mej att hålla tyst om Dickson med snoken så får ni anstränga er. I Norrlann har alltså solen äntligen gått ner, men jag låter den gå upp över den avsomnade Lelångenbanan, där ett litet, åldrande lok, just nu, med ett jämrande stånk, stånkar uppåt från  Uddevalla Jvstn. Lokförar´n var den tidens mest beundrade av den tidens beundrande småkillar. Vi ville bli som han, utan att riktigt veta vad vi såg upp till. Vår transportvärld var ånglok och cyklar. Och jag har fortfarande mycket svårt att förstå Miljöpartiets förtjusning i cyklar, bussar och ånglok. Förmodligen förstår dom inte själva. För att försöka förklara måste man kanske göra klart att den tidens småkillar inte hade tillgång till familjebil. Man cyklade. Hela familjen cyklade. Man cyklade tillåfrån jobbet ( Uddevalla´s gator liknade Beijing´s i rusningstid. Ändlösa cyklistköer cyklade fyra/fem i bredd. Cyklistolyckor skapade fler olyckor nittonhundrafyrtifem, än bilköerna skapade i fredags,) OK! i fredass. OK. På semestern tog man tåget till Vännäs. Alla tåg gick till Vännäs. Var man överklass hade man ärvt en Adler Junior av nittonhundratrettisju års model. SAAB hade ännu inte demonstrerat sin nya gröna. Och DKW var fortfarande en puttrande historia i kartong, trä och en lång motorhuv, varifrån en mycket liten motor puttrade. OK! Ursäkta mitt miljöpolitiska inlägg, nu kanske man äntligen kan hamna i TV´s soffor? (som humor betraktat är den väl som DKW:s puttermotor). Jag cyklade alltså, hela familjen cyklade, hela släkten cyklade. Kom man någonsin fram? Jodå, iallafall fortare än dom som försökte hinna med bussen. För den hade alltid gått när familjen hunnit fram till mjölkpallen. Har Du noterat alla märkliga problem!? Inte undra på att bussen till tåget blev räddningen för alla gamla fastrar som behövde till sta´n för att lördagshandla. Dom återfanns ofta i någon skuggig park, badande i svett, svårt korsetterade men med skolösa och värkande fötter. Se´n köpte pressarn  en Chevrolet och sedan försvann barndomen, fastrarna och fötterna i en skön doft av Chevrolet. Farsan var missionshusvaktmästare i Gustavsberg, även kallat Pottboda, farsan hade en Adler, jag hade en röd cykel, men kompisen Kalle hade cykel med påhängsmotor, hela Kallefamiljen hade, det var ett helvetes oväsen när dom körde ut på Ingarö på helgerna. Förstår ni vartåt det lutar?! Jo, just det! Man går inte om man kan cykla, man cyklar inte om man har påhängsmotor av märket ”Viktoria” och man ta´r inte Viktorian om man har en grön SAAB. Man ger fan i bussen och tåget, annars får man alltid en bra bit att gå.Och gått har vi gjort tillräckligt, sedan hästen blev uppäten under det andra världskriget. Sedan dess åker familjen efter mer än hundra hästar, och vi hinner alltid fram och våra fötter behöver inte längre gå en mil till busshållplatsen, med fem fulla matkassar.

Kommentera