När historien glömmer av sej.

De flesta människor lämnar ett slags avtryck när de går sin väg, från sina närstående, sin yta, sin rymd. Man saknar, naturligtvis, deras figurer i terrängen, deras röster, deras fysiska närvaro. Saknaden dröjer kvar. Ändrar kanske intensitet, blir, så småningom, stundomsinnad. Men finns kvar i rummet, bland verktygen, i den buckliga skärmen på en smäck, som det står Penta på. Saknaden har lämnat sin hand på ett blankslitet hammarskaft. Känslan av närhet finns där och överallt där det har krävts en hand, ett handslag. Alla lämnar väl inte ett skrivet ord, men kanske ett ordspråk, ett förhållningssätt. Eller brist på. Avtrycken kan märkas efter år av bortovaro, i ett hus, på en stig, i en skog. Ett vrak på en strand, som minns sina master, sin däckslast, och sin, sedan länge, förlorade besättning. Ett vrak som ligger kvar sedan stormnatten i december 1927. Men tycks, märkligt nog, inte ha glömt någonting. Så småningom  kommer väl bord, spant, enenaglar och smidda järn att förlora kontakten med historien, med varandra, och till slut mista sin förmåga att förmedla minnen. Vi, som varken är vrak eller poeter, stannar väl inte kvar så länge. Vi försvinner väl som ett ord, ett ordspråk eller som en svag doft av Havanna. Våra skogar, våra stränder, våra stigar, tystnar nog också snart i saknaden efter våra steg och efter våra halvdana berättelser.

norra Öland, 11:e april, 20femton.

Comments

    1. Signar N Bengtson

      Om Du minns så bra, så minns Du säkert att det ser lika somrigt ut på N.Udden på vintern. Jag har aldrig förstått varför. p.

Kommentera