Över norrlanns skogar går solen aldrig ner.

Med norrlann menar man allting ovanför Dalälven. Lite väl generöst kanske, och jag vet en landshövding längst däruppe, som nog skulle haft ett och annat att säja om ett sånt påstående. För honom var norrlann Norrbotten, halva Lappland, nordNorge och, varför inte, norra Finland. Kanske lite vidlyftigt, men vad gör man inte när man håller på. Enligt mitt sätt att se, börjar norrlandsskogarna redan i norra Blekinge och sedan är det bara att hänga på norrut. Man kan ju, med välvilja, betrakta de välvuxna urskogarna runt Alingsås, Bollebygds raggiga höjder och Sörmlands milda dalgångar. På nordsidan av Mälar´n är det mer åker än skog men vid Dalälven börjar det svartna och sedan blir barrdoften mer påträngande än bilens stinkande konstgran från macken i Sveg. Där åt jag en korv en trevlig kväll i maj. Bakom korvkiosken slogs man och det var fest och fylla i hembygdsgården. Så går det till i Sveg. Där får alla utsocknes korvköpare på käften, om dom inte slår till först. Kom detta ihåg! Sedan är man, på många sätt, på hemmaplan, om man inte kommer för nära kusten. Ja, vad gör man sedan? I Vännäs tar man iallafall cykeln och trampar neråt Ulriksdal, nää, inte det Ulriksdal! Det är för långt. Utan vårat Ulriksdal. Sedan är det bara några backar kvar till en liten väg, bredvid en liten bäck till en liten by med en märkvärdigt stor mangårdsbyggnad i timmer, där bor man på sommarn, när solen aldrig går ner.

Kommentera