Plommonträdgården.

Den som vill, och det vill kanske någon, kan väl försöka se en övervuxen trädgård, där ett övervuxet hus försöker nå upp till dagsljus och sol, genom kaskader av sensommarlöv. Det är alltså den märkliga årstid som skrämmer med höstlig förruttnelse och vintrig undergång. Är Du med? Denna försummade trädgård skyddas, så gott det kan gå, av en raserad stenmur. Innanför trängs svarta stammar över en matta av nerfallna löv. Bland grenar och återstående löv hänger mängder av stora, gulgröna plommon. Om nu Du som läser detta, och försöker se och förstå, tar ett kliv över muren och försöker nå dessa plommon, upptäcker Du att huset har innehållit en mycket stor och mycket högljudd äldre man, som skriker något om plommon. Eftersom Du redan håller ett stort, svalt och genomskinligt plommon i Din hand, genomströmmas Du naturligtvis av ett begär som inte går att hejda. Den gamle herrn skriker ännu värre och försöker säja något Du vägrar att lyssna på. Den gamle herrn slår sig fram mellan träden för att förhindra ytterligare plommonplundring, förmodligen inte med hjälp av goda ord, utan snarare med handkraft. Du har nu, lyckligtvis, nått muren, klivit över den och springer nu med lätta steg mot handelsboden som doftar tjära, saltsill och nymalt kaffe.

Den gamle herrn har ännu inte hunnit lugna sej, men ett pallat plommon slår, utan svårighet, dövörat till.

Comments

Kommentera