Porträtt av längesedan glömda.

Du vet ju hur ett gammalt album ser ut. Eller hur? Bruna foton på grov kartong, oftast utan namn, utan någon förklaring. Ibland har någon intresserad släkting rivit loss ett porträtt, en mangårdsbyggnad, en utsikt mot en sjö där någon står och metar. Vem var metaren och i vilken sjö metade han? Frågorna hopar sej. Vem var han? Vem var hon? Var låg mangårdsbyggnaden? Man står undrande inför märkliga näsor, fyrkantiga hakor och bleka blickar. Hörde dom till släkten, eller var det någon som var inne på lite kaffe? I detta läge blir den mörklockiga damen med de skrattlystna ögonen en slags tröst, en förtjusning, någon hade dessutom skrivit ”Grimaldi”med darrande stålpenna. ”Grimaldi !”  Och man ser framför sej Grimaldiborgen i Antibes. Där skulle man, äntligen, bli någon. Och någon med utsikt! Tidigare har man försökt lyfta sej med någon Pfalzgreve, men detta är något annat! Njää, nu tog jag nog i. Man får nog nöja sej med kyrkoherden i Ljungby, hjältekonungens farsa och faktor Eriksson i Vännäs. Tunga namn detdär. Faktorn hade iallafall en imponerande mustasch och var omtyckt av små barn. Jag träffade faktorn när jag var två, men varken han eller jag blev särskilt imponerade. OK! Så blir det. Så är det. Barnbarna får sällan nån bra ögonkontakt med förfäderna. Sedan drabbas man ibland av en slags släkt som utan egentlig arvsrätt sliter sönder album från sent artonhundratal och lämnar ett kaos med tomma fyrkanter som en gång innehållit ett ansikte, en blick. Kanske tillockmed de glada blickarna från flickor som jag nu aldrig kommer att få se. Flickor som, det begriper man ju, är för längesedan avlidna gamla morsor, som kämpade så länge det gick, mot skurgumknän, korsetter och för små skor. Och man undrar: När försvann deras glada glitter, när försvann deras förväntan?  Deras mörka lockar blev väl så småningom vita som snö. Och det kanske dämpar glittret. Dog möjligen deras ögonglitter inför åsynen av tjockmagade fadersfigurer? De tomma rutorna i de sönderslitna pärmarna lämnar inte några svar. Jag saknar de glitterögda flickorna från förr.

Comments

  1. å fotografierna! hälsar en som tittar in i C-A den äldres mörka blick nästan varje dag på datorn.

    1. Signar N Bengtson

      Julia! Då har Du väl bildeen från däcket på barken ”Nanna” av Hälsingborg? Detta måste ha varit i slutet av artonhundra eller i början av 1900.Skutan var inte berömd, men välkänd, Oscar 2 brukade komma ombord när hon låg i Stockholm. Och då hade han nog rättså mörka ögon. När jag träffade skeppstimmermannen och segelmakaren Carl Amandus hade han ljusa, stickande ögon som kunde skrämma en polis. Din gamlafarmor Ida hade snälla ögon, men var den som förde befälet i familjen. Är det så hemma hos er också? p.

Kommentera