Slutet.

Vi har fått vår dom nu. Solsystemet har börjat slockna, att förmörkas. Snart, dvs. om något antal miljarder år, blir det tyst. Dammet lägger sej över hyllorna. Allt vad Du och jag har gjort, skrivit, ritat, målat, kommer att malas ner av vindar som aldrig kommer att smattra i seglen på en segelbåt.Det blir, förmodligen, tyst. Förfärligt tyst. De glada forskare som fann Lucy, vår afrikanska anmoder, kommer inte att glädjas inför våra nyfunna kranier, för forskarna har också lämnat sina stationer och kommer inte längre, som de tidigare forskarna, att värmas av Afrikas sol. Ty även solen har bleknat och lämnar varken värme eller ljus. Nå, vad forskarna gör, eller inte gör är skitsamma. Vad som inte är skitsamma är att våra barnbarnbarnsbarns ättlingar inte kommer att ha någon som , med intresse, betraktar deras ben, mäter, beskriver och tänker: Vad hände egentligen? Om någon, någon gång tänkte, så finns det ju inte längre någon som längtar efter ett svar. För frågorna har, sedan länge, blivit osökta, ointressanta. Och det var väl inte så vi tänkte oss det hela. Slutet. Vi får nog tänka om nu. Det blir ingenting mer. Ingen kommer att med beundran betrakta våra konstruktioner, våra turning torsos, våra himlasträvande kyrktorn. Om fem miljarder år är det, sedan länge, tyst. Och det är väl egentligen OK. Det har ju , sedan länge varit lite väl mycket oväsen. Vår Jord har mullrat från sina innandömen, har väl kännt av att slutet närmar sej. Man undrar, va´fan gör vår herre!? Har han inget att säja till om? Och Fan, var ska han ta vägen? Han har ju, genom generationerna, varit en medlande figur, som fått skulden för vår herres misstag.  Vi, de enkla åskådarna, har, sedan länge fått bära hundhuvvet, fått skulden för allt som gått snett, medan Vår Herre har hållit en låg profil. Vi har ,naturligtvis, själva lite skuld härovar, möjligen, kanske. Men väsjöttaskogen tröstar oss, de små, svarta sjöarna talar vänligt till oss, och de grunda strandvattnen erbjuder ganska sköna bad. Allt är,

egentligen, ganska skönt. Verkligheten kommer vi inte ifrån… Om fem miljoner år är

våra spår borta, vi är borta, allt är borta. Och det finns ingen som kommer att leta efter oss.

Och hur blir det med Fan? Ska han lämnas att irra omkring utan egentliga uppgifter?

Själv vill jag tyst följa de marknadsroende damerna från N.Öland som rodde blolakad sill till Västervik, Norrköping och Stockholm. Får jag lov att följa dessa damer i höstmörker, vårkyla och isdrift, kommer jag att dö  nöjd, när vårt ljus slocknar. Det är nog. Jag är nöjd. nu kan herrskapet släcka ljuset.

 

Kommentera