Sommarliv.

Det var en gång ett liv. Man cyklade neråt älven. I älvsluttningen fanns en gunga, gungställningen var åtminstone tio meter hög, det tog tid att få fart på gungan ut över Vindelälven. Gungor. Det här skulle egentligen kunna handla enbart om gungor i Vännäs. Lite smalt tycker ni kanske? Nädå. I gunglivet fanns allt. Där fanns Norrlannssommar´n. Där fanns Norrlannssommar´n nittonhundraförtisju. Och den som upplevt den sommarn lever aldrig mer något vinterliv. Varken vid Vännäs, eller nån annanstans. Det begrep jag efter två vintrar med utsikt över ett snötäcktTeide. För badbarnen vid älven nittonhundraförtisju lever den sommarn vidare, trots att storhärsan rasat i Bergnäs. För det har den väl? Sommarn förtisju cyklade jag på prov på sommarlovsda´n till Göta älv från Uddevalla. Det tog tid att komma hem, för jag fick punka på andra sidan älven. Men jag hann iallafall hem i tid innan tåget gick till Vännäs. Och sen talar vi inte mer om det. Jo, punkacykeln tog jag med till Vännäs. Där, inte långt från Myran, fanns en expert på Uddevallapunkor. Det fixade han, och sen cyklade jag hela nätterna, hela sommarn, utan att behöva slå på dynamo´n, det var ju ljust. En cykel är också ett slags sommarliv. Man behöver inte ens ett par badbraller. I Uddevalla behövde man badbraller. Där var det badort, villor och sommarflickor. I bomullsklänningar. Unga män med cykel och tarzanbadbraller är känsliga för såntdär. En berömd tidningstecknare har liknat tarzanbadbrallskillar med badflickor i sikte, som ett slags badlivets tetrapac´ar. Det stämmer nog. Badflickor har ett särskilt sätt att skratta åt nittonhundraförtisju års badbraller. Såna var dom då, och såna är dom än. Det är mycket märkligt, förtisju års badflickor, skrattade då, och skrattar fortfarande, åt äldre män som inte glömt Tarzan och hans badbraller. Jag har många gånger velat fråga varför, men jag har ännu inte vågat. När vågar man fråga om sommaren nittonhundraförtisju?

Kommentera