Tanter…

Det här är ett spännande ämne för vi blir ju alla tanter, förr eller senare eller så småningom. Somliga behöver mångårig vana, andra är som gjorda för jobbet. En del t. kan utan större svårighet skrämma biffiga män. Andra får nöja sig med små, redan färdigskrämda pojkar. Just en sådan tant vaktade och vakade över välartade flickor och vanartiga gossar i en dyster skola i den förskräckliga staden Uddevalla. Hon var ständigt svartklädd, ända uppifrån och så långt ner man vågade titta. Hon liknade Döden på skolplanschen över Digerdöden. Nä. Hon liknade inte, hon var. En av de vanartiga gossarna drabbades. Spåren efter honom och hans berättelse skrämmer fortfarande, enligt trovärdiga vittnesmål, erfarna polismän. Nå,  det var så här. Denne unge, och som vi redan vet, vanartige gosse, råkade på en rast springa igenom en glasruta. Han tvingades, under skoltid, uppsöka stadens lasarett för omplåstring. Nysydd och fortfarande ivrigt blödande rusade han tillbaka till sin skola och hamnade, i en krök av trappan, under de fotsida kjolarna på den förskräckliga. Han såg inget ljus i mörkret, han hade redan förlorat allt hopp. Han valde det enklaste och svimmade. Han måste ändå, på något sätt, ha blivit räddad åt eftervärlden, eftersom han fann sig själv stående vid sin älskade, röda cykel. Och cyklade hem till sin förstående moder, tror ni, Näej, säjer jag, Ty så blev det icke. På cykelbanan ovanför bron mötte han den förskräckliga igen. Han girade styrbord, Hon svängde vänster. Han försökte möta med en vänstersväng. Hon svängde höger. Och sedan hamnade han under kjolarna igen. Han slogs vilt, för att få luft och för att än en gång få glädjas åt ljuset och höstsolen. Han plockades fram ur mörkret av hårda nävar och beredde sig på en snabb hädanfärd. Till sin förvåning hörde han den svarta fråga om han slog sig. Sedan svimmade han igen. Och han har aldrig vågat berätta detta förrän nu.

 

Comments

Kommentera