Vägen till Samarkand.

Det låter väl ganska märkligt va?! Samarkand var väl nånting med kameler, Oxenstjärna, och vägen till Kina. En ökenvandring av medborgare som vägrade tro att deras insatser saknade betydelse. Samarkand. Det har skrivits många visor i ämnet. Och jag vägrar att åka snålskjuts på förflutna författare. Nu står jag vid mitt Samarkand. Jag vet mycket lite om kamelvägen till Kina, och ännu mindre om kameler, och allra minst om den svenske adelsmannen Oxenstjärna, som försvann däråt nånstans, österut. Inte Axel O. om någon undrat, men en släkting. Nu står jag vid början av karavanvägen, jag har blivit ombedd att följa en nära vän en bit på vägen. Och jag känner tydligt av ovissheten. Resans längd. Och vad resan kommer att kräva, både av mej och av kamelerna. Förlåt skämtet. Dethär var ingenting jag önskade. Jag hade gärna avstått om jag hade kunnat. Men det kan jag inte. Inte nu, inte sen. Man måste leta sig fram, efter bästa förstånd, och hoppas att det befintliga förståndet räcker till. Om jag får önska något, så vore det väl att få känna doften av nattliga öknar, av kameler, av knarrandet av de klövjade varorna. En vällagrad ost, en välrökt skinka, en flatrökt ål, från Älö. Vilka dofter på en ökenväg! Vad väntar vid framkomsten? Troligen ingenting, möjligen, kanske, vägen hem. Och det är väl också ett slags Samarkand.

Kommentera