Vem har inte suttit på ett torrdass!?

Nä, just det! Vem har inte?  Och den som inte har bör skaffa sej ett torrdass. En investering för framtiden! stillsam, social och nära nog ekologisk. Vad kan man mer begära av ett litet hus med spjäldörr och trådgardin. Dessutom! På ett hederligt torrdass har hela släkten, generation efter generation suttit, kanske mediterat, kanske, med inåtvänd blick, funderat över vad man åt till lunch. Det finns tillockmed en språkligt intressant historia från Västerbotten (varifrån annars?) Den börjar lite lätt med västerbottenfranska, elegant, flärdfullt, men hamnar snabbt i den mest bonnska  och lantliga västerbottniska, alltså: ”en gång skulle ja´gå på portemongen, men så snubbla ja´på dassbron och slog mej i skithusdörra…, Detta är alltså en historia från Västerbotten, där sjuhålsdassen har sin hemort på Jorden. Märker Ni att det är en dam som berättar? Hon börjar med skolfranskan, lyckas rätt bra, men sjunker genast till dassbronivå och landar, utan att dra efter andan, i de icke jordägandes vokabulär. O Herre je! Här märks mitt enkla ursprung! Men är man fallen efter en faktor Eriksson och hans dotter Singel, så finns det ingen anledning till förvåning! Den som berättat är (utan tvekan) en småbrukardotter från det numera välkända landskapet Västerbotten, från vars sköte oändliga mängder snillen har utgått. Man behöver väl bara nämna Lim-johan. Han är väl bekant?! Jaja. försök inte påstå!, vi västerbottningar känner igen en lögnhals på storhärseblicken. Och det är nog för att få bystryk bakom Erikssondasset. Nå, nu kommer lärdomen! Alla stora kulturer äger icke torrdass. Man går ut på åkern, även i smällblåsten  i Bretoniens atlantvind, och Indiens morronnödiga ska vi inte ens prata om. Dom sitter, blick stilla, före soluppgången, ovanpå en liten grop i strandkanten, sedan lägger dom en fotbredd sand ovanpå och går hemåt byn. Vill man bada morronbad bör man se upp för små högar i sanden som det bubblar ur. Där är det inte tal om att snubbla på dassbron. Man ska nog, trots allt, hålla sej hemmikring, och dethär med att slå sej i skithusdörra e´väl ett intet mot att trampa i en indisk hög som det bubblar ur. Jag känner tydligt att det är dags att sluta nu. Jag slutar nu, för Singel skulle inte gillat det här. Och det är ändå hon som berättat det där om portemongen och dassdörra.

Kommentera