Vem var det som först berättade om skärgården?

Jag trodde länge att det var jag, jag hade ju seglat ut från Göteborgs Kanotförening i en B-kanot. Utåt Styrsö, Brännö och Hönö. Inte fan hade någon varit därute före mej!? Trodde jag. Kompisen Bengan trodde likadant. Vi var, såklart, först. Sedan fick vi, så småningom, reda på att andra 3-b:are hade seglat till festligheter i Marstrand iförda långklänning och smoking, ja, inte på samma person, men iallafall. Marstrand låg ju långt norr om Hönö! Ibland blir man ofta förvånad, fast man inte trodde det var möjligt. Sedan var det det där med Taube, man hade ju hört om valser på Mysingen, men det kunde ju inte gälla för medlemmar i Göteborgs Kanotförening! Skärgården var, fortfarande, vår grej! Sen blev det värre. Taube trängde sej på. Bellman lyssnade till Stockholms näktergalar. Och Strindberg seglade med pigor utåt Kymmendö. Nu började vi tvivla, både Bengan och jag. Skulle detta vara möjligt!? Och det var det, och dubbelt upp i Skurusundet på fredagkvällarna. Detta elände slapp Bengan. Han blev kvar nånstans utåt Kjössö, medan jag fick ta obehaget att träffa på Strindberg lite överallt, och sen den där Taube mellan Dalarö och Skamsund och sedan blev ingenting längre som förr. Nä, just det. Ingenting blev som förr. Allt blev som nytt, eftersom man fick kasta in handduken och inse att man aldrig varit riktigt först. Inte ens Strindberg var först och inte Gustav tre. Trots att han hade lustjakt, ritad av af Chapman. Inga dåliga grejer. Hur skulle nu denna personliga katastrof avlöpa? Skulle det bli en Strindbergsk kris, ett slags manlig madam Flood, en död bland isflaken… Det blev inte riktigt så. Framtiden levererade en blekingsk förflutenhet som slöt sig som balsam kring en något ankommen skärgårdssjäl, för i Blekinge hade ingen varit före mig, jag var först. Äntligen! Storekeskepparen Karl-Henrik lät mej förstå att den som trodde sig vara först, egentligen var obotligt sist. Och berättade med stor generositet om hur man var när man var först. Dädanefter blev allt frid. Jag seglade där Evert seglat och kramade pigor där Strindberg kramats. Och har man kramats med Strindbergs skärgårdsflickor, finns inte längre något mer att önska, inte något mer att krama. Allt är fullbordat. Jag kommer aldrig att bli först, för det är svårt numera, möjligen blir jag den siste som såg skärgården innan den försvann bland Jordenruntkappseglarnas monstervillor i Skärhamn, Långedrag och det som Evert kallade för Sjösala.

 

Comments

  1. Bengt

    Kommer du ihåg hur gott den rökta makrillen smakade? Vi hade paddlat ut till Hönö och satt nu på klipporna bakom rökeriet med var sin varm nyrökt makrill.

    1. Signar N Bengtson

      Bengt! Jaa, jag minns! Och jag tänker ibland: att först cykla till Långedrag från Mölndal, sedan paddla till Hönö, äta en (1 st.) rökt makrill,(drack vi ngt.?) och sedan paddla tillbaka till Långedrag och cykla hem till Mölndal. Skulle man överleva den turen nu? Signar.

Kommentera