Det förflutnas efterhängsenhet.

Min mormor hade lite extra i bagaget. Hon såg vad ingen kunde se och hade en rent märkvärdig hand med dom små i ladugårdar, källare och uthus. Hon gjorde också, med förtjusning, slut på vilseledda huggormar i det nyskördade höet. Hon la ett par lakan med pinnar emellan, på kvällen och på morronen gick hon stilla upp på höskullen, lyfte på det översta lakanet, drog ut en av pinnarna som hon slog de hopslingrade och intet ont anande ormarna i huvet med. Sedan fick pigorna bära ut det hela och med hjälp av drängen, gräva ner offren i gödselsta´n. Så gick det till i de jättelika, timrade mangårdsbyggnadernas Västerbotten. Där kunde man syssla med åtskilligt, man kunde ta´tåget från Vännäs till Amerikat. man kunde förljuva vinterkvällarna med småprat och påhittade skräckhistorier på sjuhålsdassen. Man kunde ägna sig åt pärlfiske i bäcken och gå omkring och vara rädd för vittra och hennes barn.  Annars fanns det inte så mycket att vara rädd förr.  Ja,jo, fulla hemmasöner förstås och fulla skogsbönder och prästen och handelsmannen i Hjoggsjö. Men annars var det helt OK. Om något eljest skulle krångla, åkte man till USAmerika. Det gick ju, som sagt, direktvagn från Vännäs. Och dit var det ju inte långt. Om man ändå kände sej orolig, kunde man stoppa in en silversked i trävirket på linfärjan nere vid Vännäs, då kom man hem, så småningom, vare sig man ville eller inte, och silverskeden låg kvar, annars hade någon av dom små tagit den, och det visste ju vem som helst hur dom bar sej åt.

Lämna ett svar