Målaren Bonnard och hans tax.

Det finns ett märkvärdigt fotografi, där målaren Bonnard, lång och mager, håller fram sin tax, den är också lång och mager, kameran har inte riktigt hunnit med när svansen viftat. Bonnard har suttit alldeles stilla.  Han hade hatten på. Som om det hade nån betydelse. Ni minns väl alla Bonnard från Era konststudier i Paris? Han målade nakna damer i ljusfyllda rum, ibland utspillda på en divan, ibland klädda för en promenad nånstans.  Men han målade aldrig sin tax. Picasso gillade aldrig hans flödande färger och när han fick se Bonnards ljusfyllda damer blev han riktigt sur. Och när Picasso blev sur då var det inte tal om kanske. Picasso gillade egentligen bara sej själv och möjligen, någon gång, Matisse. Den ständigt svårhanterliga konsten lider alltså inte bara av tveksamma kunder och ogina stipendieutdelare, konsten lider nästan värst av Picasso och hans ständiga griniga surhet. Inte ett leende där inte. Men det struntade Bonnard fullständigt i, han hade sin tax ( jag vet inte vad den hette) och sina ljusrosa damer. Och vad behöver man mer. Betänk detta när ni köper in en trevlig Bonnard till sommarstället, vid upphängningen av tavlan kommer ni att känna nackhåren resa sig, för Picasso har blivit riktigt förbannad.

Lämna ett svar